Kärleken till våra barn

Den senaste tiden har varit en emotionell "rollercoaster". Min son har flyttat hemifrån - denna gången för alltid känns det som och det ÄR bra, naturligt osv, men det är även svårt....Jag saknar honom så fruktanssvårt mycket. Man börjar fundera på alla de saker som man borde ha gjort annorlunda; man borde ha tagit mera tid, man borde inte ha varit så tjatig, man borde ha njutit mera av tiden tillsammans...vad jag har förstått känner de flesta föraldrar på samma sätt men det hjäper ju inte!!!
Jag vet att han klarar sig, att han fixar saker och ting. Det är inte den sortens bekymmer jag har. Jag vet att han har en underbar flickvän som älskar honom så egentligen borde jag inte vara bekymrat fast jag är det ändå men det är nog helt naturligt det med!

Till Alexander;

Lycka till!

Våga!

Tänk till!

Var dig själv!

Se upp!

Kör försiktigt!

Ät ordentligt!

Njut!

Var smart!

Jobba på!

Ge alldrig upp!

SMS:a mig ibland!

The sky is the limit!

Kom hem när du känner för det!

Berätta för mig om ditt liv!

Men först och främst;

Jag älskar dig,

 jag tror på dig,

 jag litar på dig,

 jag är stolt över att DU är min son,

 jag är här om du behöver mig,

 jag vet du kommer att lyckas

Moo